Gårdagen

Igår var det plugg på hög nivå. Direkt efter frukost var rabblandet igång. 1½ timme senare var jag torr i munnen av allt tjatande. Efter lunch slog hela hjärnkontoret på en tvärnit. Inget av vad jag läst fattade jag och inget av det jag rabblat in kom jag ihåg. Det är väl så det känns att vara tom i bollen antar jag?? När sånt händer behöver man göra annat så jag ställde mig på matbordet och rengjorde kristallkronan. Under tiden försökte jag minnas vad jag rabblat. Blackout totalt. Surfade lite och kände att tiden tickade iväg. Snart skulle David hämtas och det är nu jag har guldläget att plugga i lugn och ro. Jag började knata runt här på nederplan och rabbla vad jag kom på. Sen gav jag upp.

Eftermiddag/kväll fick ett avslut som var mindre trevligt. David åkte snowracer i en backe på väg hem, andra barn åkte också. När en kille hamnar precis dit David skulle svänga åker han rakt fram, reagerar inte med att sätta ner fötterna och smäller rakt in i en häck och slår huvudet i en tjock stam. Jag hör smällen fortfarande ... Jag lugnar och vi kommer hem och för säkerhets skull ringer jag upplysningen. Låt honom sova är rekommendationen men börjar han bete sig förvirrat eller kräkas så skulle jag ringa tillbaka. Maken fixar Davids glasögon som blev sneda i kraschen. 45 minuter senare stapplar David upp, skriker att han måste kräkas, benen styr inte och han beter sig allmänt snurrigt. Han börjar kräkas ordentligt. Med maken i ena luren och upplysningen i andra ska vi åka in. Men till akuten i Linköping ... Jaha, hur ska han orka det när han bara kräks?? Vi chansar och åker till akuten här.

Han omhändertas väl, är trött och har ont i huvudet. Han kräks så fort vi kommer till akuten. CT-skalle görs, Emlakräm sätts på i förebyggande syfte och vi väntar, väntar och väntar. David sover mest hela tiden och vi pratar med honom emellanåt för att kolla av läget. CT:n visade inget och slutligen får vi åka hem. David kräks i bilen och han kräks igen hemma. Lille plutt ... Han somnar slutligen och sover gott hela natten. Jag har däremot sovit som en kratta och vaknat varje timme ... Nu är han som vanligt igen. Inga kräkningar men huvudet gör självklart lite ont. Behöver jag säga att jag klandrat mig själv för att han inte hade hjälm? Men som sköterskan på akuten sa: "Vi hade inte hjälm när vi var små och "tänk om" och klandra sig själv kan man göra i en evighet." Hädanefter blir det hjälm.