Jag gillar hjärtan på snöre. De är fina i sin enkelhet. Grön, skön färg. Jag köpte två små plantor för länge sen och planterade ihop. Snurrade upp på en båge gjord av aluminiumtråd. Men sen hände något. Den gröna färgen byttes ut mot någon lila variant. Inte alls snyggt. Stod den för ljust eller vad? Jag hade inte hjärta att slänga den så när stolen hamnade i hallen på övervåningen placerade jag blomman där. Dör den så dör den. Några veckor senare hade något hänt. Det kommer skott, det kommer gröna, fina blad, den lever! Fånigt, men det behövs inte mycket för att bli barnsligt lycklig. Det blir jag i och för sig varje gång jag tittar på stolen. Jag är glad att jag köpte den fast jag inte skulle ha någon. Att den har sin historia gör den än mer värd. I väntan på att hamna i Alvas rum pryder den så fint sin plats där den står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Trevligt att du tittat in och tack för att du lämnar en kommentar!
Kram/Heléne