Försvunnen David

Efter dagis tog vi en promenad till lillebror och mumsade semla. David drack drickyoghurt för fulla muggar. När vi ska röra oss hemåt går David ut i förväg och jag pratar några minuter med brorsan. När jag ropar svarar inte David och jag säger hej då. Kollar runt på tomten, ropar. Inget svar. Går ut på gatan och ropar. Inget svar. Brorsan kommer ut och hjälper till att leta. Har han gått ner på Strandvägen?? Ringer mamma och ber om hjälp i letandet. Han kan ha gått åt olika håll, frågan är vilken. Stoppar en bil som kör in på brorsans gata från Strandvägen. Jodå, hon hade sett en barn balansera på vita mittstrecket på gångbanan. Börjar springa. Möter en kvinna som undrar om det är mitt barn som går där framme? "Ja, det är mitt" flåsar jag efter språngmarschen. Hon hade pratat med honom och sagt att han skulle stanna där han var.Stannar David tro? Nej. Ringer mamma och säger att han är hittad.

Jag fortsätter springa och brorsan kommer ifatt mig. Vi ser reflexerna från overallen glimma och han är en bit fram. Säger till brorsan i snabbmarschen att han kan gå hem och tackar för hjälp. Börjar springa igen. Ropar men David skiter fullständigt i att jag ropar. Inte går han på vita linjen heller utan längst ut på kanten mot gatan och mötande bilar. En kvinna går bredvid honom och håller lite "koll". Jag vrålar i så högt jag kan. David vänder sig om men fortsätter gå. När jag kommer ifatt drar jag in honom från kanten och säger att han aldrig, aldrig, aldrig någonsin får gå iväg själv och inte gå iväg utan att säga till! Han blir ledsen självklart men fattar inte vidden av att jag kanske aldrig hittat honom eller att han inte hittat hem. Mamma ringer och kollar och David är tillrätta. Ringer brorsan när vi kramats färdigt och säger att han är hittad och att allt är bra. När jag säger i telefon att jag inte hade hunnit bli rädd över att David var borta, lugnet var i behåll ändå och så länge paniken inte kommer så tror jag man tänker annorlunda så säger David från vagnen: "Jag var inte rädd." Du din lille fis .....

Mitt i allt är jag ändå förvånad att han gick åt rätt håll hemåt. Undrar om han hade hittar hela vägen hem? Han hade kommit nästan halvvägs ändå. Usch, många saker hade kunnat hända på vägen, trots overallens reflexer är han inte synlig för bilar vilket David tror att han är. "Dom ser mig." Är de så här sturska och kaxiga 4-åringar? Nu har jag manat att han aldrig ska gå ifrån oss utan att säga till, aldrig gå iväg själv men han bara skakar på huvudet och säger: "Jag kan det." Tuffa grabben då. Men som mamma avslutade vårt samtal: "Det är nog inte första gången han drar iväg." Nej, det tror inte jag heller.