Endast tomten är vaken ... och lördagsfilosoferar.

Det är tyst här i huset, väldigt tyst, inte ens tv:n är igång. Jag har kikat runt i andras bloggar och bara njutit av vackra bilder och inredning i vitt. Åh, vad jag också vill ha ... Sa till maken ikväll att adventsljusstakarna blev väldigt fina med lite färg på sig. "Hm, men de är vita" kom det till svar. Maken ser inte alls charmen med vitt i inredningen. Han vill ha färg och gärna något som bryter av, typ svart. Ett under egentligen att tvättstuga/duschrum och gästrum fick bli vitt (nåja, första kakelraden i tvättstugan, vid golvet, är mörkt grå). För några år sen ville jag också ha svart, färg och starka kontraster. Vitt var bannlyst och världens mest tråkiga färg! Ähum ... Nu har jag ändrat åsikt, t. o. m. innehållet i garderoben börjar få förkärlek till vitt men svart är fortfarande det som lurar ögat och får vem som helst att se snygg och slank ut, även en belsebubb som jag.

När vi tittade på vårt hus för snart 5 år sen föll vi för känslan. Vi kände oss hemma! Vi la ett bud och en månad senare blev huset vårt. Vi (läs jag) målade om i sovrummet, uteplatsen, källarväggarna, toaletten i källaren och vardagsrummet. Innan sonen anlände målade jag om hans rum. Vardagsrummet har behållt sin gröna färg och jag älskar den! Sovrummet däremot har skiftat färg inte mindre än 3 gånger. Första fägen blev något hemskt lila-aktigt. Maken trodde jag gillade den och jag trodde han gillade den. Det visade sig att vi hatade den på var sitt håll men ingen hade sagt något. När vi valde fondtapet ville jag har grönt, maken blått. Jag gav med mig på blått med kompromissen att jag fick välja enfärg till de andra 2 väggarna. Maken skulle självfallet ha den matchande blåa färgen från fondtapeten, jag höll på det svagt cremevita. Vem ger sig om inte jag? Allt för att blidka maken. Rummet blev hemsk murrigt och jag hatade det men maken gillade det skarpt och menade att han sov som en gris tack vare färgen. Jag har läst lite Feng shui och jag tror mer på sängens placering, straxt efter tapetsering/målning flyttade vi på den nämligen. Ialla fall, något år stod jag ut med den hemska blå färgen och sa en dag att jag skulle måla om. Maken protesterade självklart men när han var bortrest passade David och jag på. Den svagt cremevita färgen blaskades på och rummet blev så fint! Med en gång gillade jag sovrummet.

Matrummet målade vi om efter vi kommit hem från en resa till Egypten. Vi skämtade att vi fått för mycket sand-intryck under resan. Jag ville även måla bröstpanelen men se, det ville inte maken. Han gillade furukontrasten mot väggarna. (?) När jag tjatat och gnällt tillräckligt gav han vika och han skulle definitivt inte hjälpa till att måla. Nä, det behövde han inte och bröstpanelen blev vit.

Ett annat projekt jag tog på mig var att slipa källartrappan. Sagt och gjort, jag skulle "bara" kolla under första trappsteget för att se hur det såg ut under den schysst, blodröda medaljongplastmatta som trappan var klädd i. När maken kom hem hade jag rivit 3 trappsteg och arbetet var igång. Nu visade det sig att bli ett smärre helvetesjobb att slipa trapp. Under tiden gav jag upp. Händerna domnade bort av slipmaskinen och en graviditet ovanpå det gjorde sitt med karpaltunnelsyndrom. Efter ett uppehåll i trapparbetet fick jag någon gång ett konstigt energipåslag och jag slutförde arbetet med trappen. Yttersta kanten på trappsteg, sättsteg och vagnstycke målades svarta. Maken la sedan på båtlack då jag inte skulle hålla på med såna starka saker. Vi fick utrymma huset några timmar efter det, det luktade ***. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte med, men svart? Snyggt då men himla fult efter några år. Nu är det vitt och mer enhetligt med övriga vita väggar. Förra året målade jag sättstegen i trappan till övervåningen och vips fick vi en "ny trapp.

Alla tak i huset var i furu. Spaljen på övervåning, i hallen, källarväggar, bröstpanel i kök, hallgarderober. Furu. En kväll tittar vi på något inredningsprogram. Där pratar de om furu och vilken bastukänsla det ger. Maken och jag tittar på varandra och inser att det lika gärna kan vara vårt hem de pratar om. Tjopp, halltak och garderober målas, kökstak, matrumstak, toatak, övre halltak och spalje och senare bröstpanelen i matrummet. Enda taket som inte är målat är Davids. Drar mig lite för det då han har snedtak i sitt rum=mycket att måla. Samtliga ställen vi har målat vitt har krävt 3 strykningar så jag undviker, men under julledigheten tänkte jag ta tag i takmålningen. Det blir ju inte bättre av att vänta. Likaså skulle jag vilja måla vårt sovrumstak helt vitt istället för den taskiga vitlasering som finns där nu. De förra ägarna gjorde det och jag minns att jag tyckte det var jättefint när vi flyttade in. Nu tycker jag det ser grisrosa ut och det är så illa gjort att det stör mig. Undrar hur man ska lägga fram detta till maken på ett bra sätt? Ännu mera vitt ...

Köket är en annan diskussionsfråga. Det enda vi är överens om är att vi vill ha ett utdragsskåp. Frågan är bara var då vi inte har vägg till det. Vårt kök har 2 fönster, 1 smalare och 1 bredare öppning. Jag har alltid velat ha ett lantkök med vitt trägolv och självklart då vita luckor. Bänkskivorna vill jag ha i samma färg som de handtag vi har på skåpen idag, lite mörkt blyertsgrå (handtagen skymtar på min presentationsbild). Över diskbänken vill jag ha avlångt, fasat, vitt kakel. Likaså över spisen om jag inte hellre vill ha ett spegelglas där? Nu har maken börjat vackla lite om ett vitt kök men han får allt ge sig. På det stora hela är det jag som använder köket mest och då tycker jag att jag har sista ordet. Punkt slut. Här tänker jag inte vika mig men jag kan kompromissa om det är något som passar mig d.v.s.

God natt!