Snön yr och skratten haglar!

Efter lunch gick David och jag några få meter från vårt hus till en backe intill och åkte pulka för fulla muggar. Att det ska vara så jobbigt att ta sig upp igen ... När maken kom fick han ta med sig snowracern så jag kan få åka själv lite också. Ja, David vill inte gärna åka kombo inte, han ska minsann åka själv. Undrar varför vissa vuxna är så tråkiga? Jag vill åka jag med, inte bara stå och titta på. Det verkar för övrigt vara kvinnans uppgift. De andra två vuxna som åkte var manliga. Maken och jag turades om att åka och övriga barn, liksom vuxna som inte åkte, stirrade på oss med stora ögon när vi kom vrålandes nerför backen.

Vi hör ett yl och skratt som ekar bakom oss. I svindlande fart svischar en vuxen och en tjej på snowracer förbi. Som det gick! Ekipaget efter kom i en svårstyrd pulka. De åkte från en brantare backe, ut på cykelbanan och ner i den backe vi åkte i. Undrar om man vågar åka därifrån med David? Det gick ju undan rätt bra ... Själv tvekar jag inte en sekund, men David ska ju med. Äh, vi provar!

Som det gick! I slutet av den brantare backen var det lite ojämt och det studsades rätt friskt innan vi kom ut på cykelbanan och vidare nerför den mindre backen. Vi åkte långt och David skrattade så han tjöt! En gång till! Nästa åk bromsar jag inte lika mycket och vi kommer ännu längre. David vill åka med pappa men de startar nedanför den branta backen och åker på cykelbanan. Med maken på skulle de fara som vantar. David skrattade lika ljuvligt ändå. Efter två åk vänder maken hemåt och David och jag ska ta ett sista åk ända uppifrån.

Vi åker, studsar som pallevantrar, nerför cykelbanan och jag svänger av för att försöka komma så nära hemåt som möjligt. Vad jag inte ser är ett gupp och vi kraschar rejält! David gråter, hela huvudet är fullt med snö, mitt likaså. Sicken smäll! David gråter hela vägen hem, säger att han har ont i foten och huvudet. Inte konstigt, han hamnade ju under mig.

Tur vi inte har långt hem. Vi inspekterar foten och till en början vill han inte stå men det går väl knappa 5 minuter så hoppar han omkring i soffan som vanligt. Inget fel på den foten inte. Vi går ner i källaren och kollar på bilderna och inspelningarna från alla åk och vad vill David titta på? Jo, vår vurpa. Synd att maken hann hem och inte filmade. Det hade varit något att se.