Dum, dummare, dummast

Idag var första grammatiklektionen och vi hade 3 övningar vi skulle ha gjort tills idag. Jag satt med dom igår, fattade absolut ingenting men försökte få ut substantiv, adjektiv, verb och några prepositioner och räkneord. Läraren körde gammalt skolstuk. Vi fick svara på ett ord i taget, vad det var för ordklass och varför. Man kände sig verkligen tillbaka till lågstadiet där fröken ställde frågor till var och en och man fick panik för att man inte kunde svaret ... Nåja, det löste sig men han var lite tuff. Svarade vi att vi inte kunde så kontrade han: "jodå, det här kan du, om det inte är det så är det ...?" Vaddå???

Om jag säger så här: jag fattar ingenting men jag var och är inte ensam i klassen med att inte fatta någonting. Alla satt mer eller mindre som frågetecken och tittade med frågande uppsyn på varandra. "Hur kan det bli så om det syftar på det?" "Men om bisatsen .... ???" Nä, jag fattar verkligen inte ett skit! Hur fanken vet man att det är ett adverb eller subjunktion eller konjunktion där? Jag måste plöja igenom grammatikboken tjugotretusenetthundrasextioåtta gånger till och jag kommer fortfarande inte fatta, plugga in föreläsningsanteckningarna och pränta in registret med förklaringarna .... Bäst av allt är att vår kvinnliga tutor inte är helt överens med den grammatikbok vi har som obligatorisk litteratur. Hon håller inte med om allt som denna Maria Bolander skriver om och föreläsningarna blir därför en aning röriga. Nä, jag ändrar mig: föreläsningarna ÄR röriga. Bra när man inte fattar något.

Till råga på allt känner jag att förkylningen från sonen börjat få ett grepp om mig. Huvudet känns trögt (ja, jag vet, det är trögt sen innan), kroppen är trött och det värker lite här och var. Jag känner mig inte på topp trots knaprandet av Rosenrot och kaffeintag. Att hemmet dessutom har förvandlats till ett megastort bombnedslag gör även att musten fullkomligt har kramats ur mig. Med 2 herrar här i huset, som är allt annat än ordningssamma och väldigt duktiga på att riva fram en massa skit men aldrig hitta tillbaka med det, så ser det ut som sig bör. Och vem plockar och städar tro? Maken anser att jag är extrem i min mani att ha ordning och reda. Vaddå mani? Vem vill inte ha ordning och reda omkring sig? Om jag är extrem så är han det med. Med att inte kunna ha någon som helst ordning alls. Så det så.

Kram!