Min nya kompis: Paolo Roberto?

Plockade lite med Davids böcker i bokhyllan här nere idag och stuvade om lite andra böcker som inte låg som de skulle. Här ska det vara i linje, inte på tvären. Längst upp sticker något ut riktigt på sniskan. "Maken ..." ploppar upp i huvudet. Att det ska vara så svårt att lägga något som allt annat ligger? Det är en bok jag inte känner igen. Vad är detta för något?

Jag måste säga att jag blir glatt överaskad! Det är boken Träna en kvart om dagen med Paolo Roberto. Den stod jag faktiskt och fingrade på en gång, lockad att köpa men vad ska jag med den till egentligen? En rannsakning och den stoppades tillbaka. Nu ligger den här, i min egna bokhylla. Hur kom den hit? Jag läste och bläddrade. En jäkla massa bra övningar, ser inte värst avancerade ut men det är de säkert? När maken kommer hem frågar jag. Det visar sig att svärfar fått den från företaget men lämnade den till maken. Trevligt, här ska det tränas!

I onsdags blåste maken upp gummibollen. Det är en väldans effektiv sak om man bara tar sig tid att nyttja den. Satte mig på den förut och gjorde situps. Ouffhh och Uhfpt! vad jag är otränad! Smidig som ett kylskåp, det är jag. Men här ska plågas! David tyckte nog det såg kul ut för han skulle minsann träna han med och kastar sig på mig. Här kunde det blivit en schysst dunk i golvet och närkontakt med tv-bänken på väg ner, men för en gångs skull var jag med och kunde parera. Annars hade Sverige skakats av ett vrål som hette duga.

Med David i mitt knä kör jag på. Han tycker det är skitkul att guppa upp och ner och min mage skriker av värk. Paus. "Kör då mamma!" säger David "Måste vila lite ..." flåsar jag. "Kör då mamma!!" Pressar på lite till. Magen skriker. Paus. David härjar på. Kör igen. Paus. Aaarrghhh! Min mage! "Kör då mamma, nu!!!" Sadist ... Under tiden maken gör en flarra välling kör vi på. Vid 65 känns det som magen är på väg upp genom strupen, vid 70 får det vara nog. Undrar hur magen kommer må i morgon? Ska nog stretcha lite kanske? Under tiden njuter jag av rödvinet här bredvid och tittar åt vänster in mot vardagsrummet och godispåsen som ligger på bordet. Ja, det är faktiskt inte jag som är skyldig. Skyll på maken som kom hem med påsen. Men håll med om att det är synd att slänga? ;-)

Kram!