Vimplar åt maken

Maken önskade ju en radda vimplar att hänga i källaren. Jag tyckte det var kul att sy vimplar så det var lika bra att fortsätta. Det band jag använde åt Davids vimplar fanns det bara en liten stump kvar av. Sjuttsingen, som Bärgarn säger. Inte vill jag brassa iväg efter klockan 19 för att köpa band på Maxi ... Då blir jag lite lat.

Så, man tager vad man haver. Rev till en bit lakan och använde som band. Gick alldeles utmärkt. På köpet får bandkanten lite fransning. Lakansremsan blev lite bredare än det band jag hade till Davids vimplar så med en gång blev det betydligt enklare att sy. Det gick dessutom mycket fortare. Inte så mycket pill och ingen svordom. Frid och fröjd!

Maken önskade blått i vimpeln till källaren, men hallå? Då matchar det ju inte alls med de andra färgerna som är därnere. Nä, det ska väl passa ... lite? Maken hade inte mycket att säga till om i färgval. Jag använde tyger som fanns kvar från kuddfodralen och lappfilten. Nu är ju visserligen dörren tapetserad i blå tapet men det hör inte hit. Dörren går att stänga (nu gör vi nästan aldrig det men det hör inte heller hit) och då syns inte den blå tapeten. Han har inte klagat, än. Kanske gör han det när vi hänger upp den lite bättre än den provisoriska upphängning mellan rören jag har nu?

De stora männen diskuterar på övervåningen. De små röjer i källaren. Vi har en vindstrappa i garaget som vi tänkt få dit på något vänster. Nu har vi ett litet hål man får lyfta bort och sedan häva sig upp på vinden. Hur knöligt som helst. Svaga jag kommer inte upp utan att någon måste putta på. Det verkar som männen stött på lite problem och ventilerar? Jag hör mest prat om annat men det kanske är så män löser problem?